Solen och vinden
Vinden är säker på att den är starkast. Men när en vandrare kommer förbi får solen visa vad stilla värme kan göra.
För dig som läser högt: En blåsig stund följs av lugn och solsken. Vandraren tar bara av sig ytterkappan.
Högt ovanför kullarna möttes solen och vinden.
Vinden kom farande över en äng och fick gräset att lägga sig åt sidan.
– Såg du? sa den. Jag kan böja hela ängen!
– Det såg jag, svarade solen.
– Jag kan skaka träd också. Och skicka moln ända bort till bergen. Nog är jag starkast av oss två.
Solen hann inte svara förrän en vandrare kom gående på vägen nedanför. Han bar en röd kappa och en liten väska.
Vinden fick en idé.
– Den av oss som får vandraren att ta av sig kappan har vunnit.
Solen tittade ner på mannen som gick lugnt mellan kullarna.
– Du kan börja, sa hon.
Sedan gled hon bakom ett moln.
Vinden drog ett djupt andetag. Nu skulle den visa vad den kunde.
Ju hårdare det blåser
Först blåste vinden lite försiktigt.
Kappans nederkant fladdrade. Vandraren drog den tätare omkring sig.
Då tog vinden i mer.
Löven virvlade över vägen. Gräset susade. Väskans rem slog mot vandrarens sida.
– Hu, vilken kall vind, sa han.
Han knäppte den översta knappen.
Vinden blåste så hårt att den nästan tappade andan. Den tog sats över kullen, rusade nerför sluttningen och drog i kappans veck.
Men vandraren höll fast med båda händerna.
Han ställde sig en stund i lä bakom en buske. Där väntade han tills den värsta blåsten hade lagt sig.
Till sist måste vinden vila.
– Kappan sitter ju hårdare än förut, muttrade den.
– Nu försöker jag, sa solen och tittade fram.
En varm stund
Solen började med en liten strimma ljus.
Den värmde vandrarens händer. Han släppte taget om kappan och gick vidare.
Snart lyste solen över hela vägen. Vattnet i diket glittrade och en fjäril steg upp ur gräset.
Vandraren knäppte upp den översta knappen.
Solen fortsatte att skina. Hon skyndade sig inte.
Efter en stund stannade mannen.
– Nu blev det riktigt varmt, sa han.
Han tog av sig kappan, vek den över armen och satte sig i skuggan under ett träd.
Vinden tittade fram bakom sitt moln.
– Du drog inte i den en enda gång.
– Nej, sa solen. Han tog av den själv.
Vinden funderade. Sedan lät den en liten, sval pust stryka genom trädet.
Vandraren log. Löven prasslade vänligt ovanför honom.
Det var precis lagom.
Snipp, snapp, snut.
Ta med sagan
Ladda ned och läs offline i en läsapp eller på en läsplatta.
Så läser du på läsplattaOm den här sagan & dess ursprung
En ny svensk återberättelse av en fabel ur den antika aisopiska traditionen. Källutgåvan är George Fyler Townsends (1814–1900) äldre engelska översättning. Grundberättelsen och denna äldre översättning har inte längre ekonomiskt upphovsrättsskydd i Sverige. Här får vandraren behålla sina vanliga kläder under kappan. Återberättelse och bearbetning av Johan Boström med hjälp av AI. Illustrationer av Johan Boström, skapade med hjälp av AI.
Du kan läsa och skriva ut denna version för er egen lässtund. Mer om våra texter och bilder.
Barnsagor · Solen och vinden · Efter Aisopos
En ny svensk återberättelse av en fabel ur den antika aisopiska traditionen. Källutgåvan är George Fyler Townsends (1814–1900) äldre engelska översättning. Grundberättelsen och denna äldre översättning har inte längre ekonomiskt upphovsrättsskydd i Sverige. Här får vandraren behålla sina vanliga kläder under kappan. Återberättelse och bearbetning av Johan Boström med hjälp av AI. Illustrationer av Johan Boström, skapade med hjälp av AI. Källa: https://www.gutenberg.org/files/21/21-h/21-h.htm
