Igelkottens lilla mod

Igelkotten Lo kunde många saker. Hon kunde hitta den torraste sovplatsen under en lövhög. Hon kunde höra regnet innan det började. Och hon kunde rulla ihop sig till en nästan perfekt boll.

Men en sak var svår.

Att säga hej.

Varje eftermiddag samlades kaninen och ekorren vid den ihåliga eken. De byggde små båtar av bark och lät dem segla i pölen bredvid.

Lo ville vara med. Hon hade till och med hittat ett ekollon som såg precis ut som en kapten med mössa.

Ändå gick hon alltid förbi.

Ett hej i fickan

En morgon bestämde hon sig. I dag skulle hon försöka.

Hon övade på en sten.

– Hej.

Stenen sa ingenting, vilket var ganska skönt.

Hon övade på en maskros.

– Hej! Får jag vara med?

Maskrosen nickade i vinden.

Det gick ju bra. Men när Lo kom fram till eken blev orden alldeles små. De gömde sig någonstans bakom nosen.

Hon satte sig bakom en ormbunke med ekollonet i famnen.

Kaptenen går ombord

Kaninen hade byggt en lång båt. Ekorren hade byggt en bred. Men ingen av dem hade någon som kunde styra.

– Vi behöver en kapten, sa kaninen.

Lo tittade ner på sitt ekollon.

Hon behövde kanske inte säga alla orden på en gång.

Först tog hon ett steg fram. Sedan ett till.

Ormbunken kittlade hennes rygg.

– Jag … sa hon.

Kaninen vände på öronen. Ekorren stannade med en pinne i tassen.

Lo sträckte fram ekollonet.

– Jag har en kapten.

Det blev tyst ett ögonblick. Sedan log kaninen.

– Vilken fin mössa! Vill du sätta honom i båten?

Lo nickade.

Hon placerade ekollonet längst fram. Båten gungade lite men höll sig flytande.

– Kapten Ekollon, sa ekorren högtidligt. Välkommen ombord!

Lo började fnissa. Först tyst, sedan så mycket att hennes taggar skakade.

Plats för en till

De seglade hela eftermiddagen. En gång välte båten, och kaptenen fick räddas med ett blad. En annan gång blåste vinden åt fel håll, så allihop fick flytta till andra sidan pölen.

Lo pratade inte mest. Det behövde hon inte. Ibland pekade hon. Ibland skrattade hon. Ibland sa hon en hel mening utan att först öva den för en sten.

När skymningen kom tände kaninen en liten lykta i eken.

– Kommer du i morgon? frågade ekorren.

– Ja, sa Lo.

Det ordet kom lätt.

På hemvägen låg ekollonet tryggt i hennes tass. Lo hade inte blivit en annan igelkott. Hon tyckte fortfarande om tystnad och torra lövhögar.

Men nu visste hon var hon kunde säga sitt lilla hej.

Och att det fanns någon som ville höra det.