Räven och månstigen

Under den största granen i skogen satt räven Vide med en bok i knät. Bredvid honom satt igelkotten Lo, hoprullad som en liten kastanj. De hade kommit till sista sidan.

”Och sedan gick de hela vägen till månen”, läste Vide.

Han stängde boken och tittade upp. Där, mellan två grenar, hängde månen rund och gul.

– Tror du att det finns en stig dit? frågade han.

Lo gäspade så stort att hennes nos försvann.

– Kanske. Men jag tror att min stig går hem till sängen.

Vide stoppade boken under granens torra rötter. Sedan tassade han ut på stigen. Han skulle bara titta en liten stund.

Ett ljus mellan träden

Först gick stigen uppför en kulle. Vide skyndade sig. Månen såg så nära ut att han nästan kunde nudda den med svansen.

Men när han kom upp på kullen hade den flyttat sig bakom en tall.

– Vänta på mig! viskade han.

Han gick förbi tallen. Där glittrade ett spindelnät mellan två blåbärsris. Varje liten droppe i nätet lyste som en stjärna.

Vide stannade. Det hade han aldrig sett på dagen.

– Vart är du på väg? hoade någon.

Det var ugglan som satt på en låg gren.

– Till månen. Men den flyttar på sig hela tiden.

Ugglan vände huvudet mot sjön.

– Titta där nere en stund, sa hon.

Månen i vattnet

Vide följde stigen ner till stranden. Och där låg månen mitt i sjön!

Han satte sig på en slät sten. I vattnet gick ett långt, silvrigt band av ljus från stranden och nästan ända bort till den andra sidan.

– En månstig, viskade han.

Han sträckte fram en tass men stannade vid vattenkanten. Det där var ingen stig för små rävtassar. Det var en stig att titta på.

Bakom honom prasslade det i gräset.

– Jag glömde säga godnatt, sa Lo.

Hon hade följt hans spår hela vägen ner. På en av hennes taggar satt ett litet björklöv.

Vide gjorde plats på stenen. Tillsammans såg de hur vinden skrynklade vattnet och delade månen i hundra glittrande bitar. Sedan blev sjön stilla igen, och månen hel.

Ingen av dem sa något på en lång stund.

Den bästa vägen

– Kom du fram? frågade Lo till slut.

Vide funderade. Han hade inte varit på månen. Han hade inte ens gått särskilt långt.

Men han hade hittat ett nät fullt av stjärnor. En stig av silver. Och en varm liten vän bredvid sig.

– Ja, sa han. Jag tror det.

De gick hem i sakta mak. Vide bar boken och Lo bar sitt björklöv. Vid den stora granen sa de godnatt en gång till, bara för att det kändes fint.

När Vide kröp ner i sin bädd föll en fyrkant av månljus över golvet.

Han behövde inte jaga efter månen.

Den hade hittat hem till honom.