Solen och vinden

Högt ovanför kullarna möttes solen och vinden.

Vinden kom farande över en äng och fick gräset att lägga sig åt sidan.

– Såg du? sa den. Jag kan böja hela ängen!

– Det såg jag, svarade solen.

– Jag kan skaka träd också. Och skicka moln ända bort till bergen. Nog är jag starkast av oss två.

Solen hann inte svara förrän en vandrare kom gående på vägen nedanför. Han bar en röd kappa och en liten väska.

Vinden fick en idé.

– Den av oss som får vandraren att ta av sig kappan har vunnit.

Solen tittade ner på mannen som gick lugnt mellan kullarna.

– Du kan börja, sa hon.

Sedan gled hon bakom ett moln.

Vinden drog ett djupt andetag. Nu skulle den visa vad den kunde.

Ju hårdare det blåser

Först blåste vinden lite försiktigt.

Kappans nederkant fladdrade. Vandraren drog den tätare omkring sig.

Då tog vinden i mer.

Löven virvlade över vägen. Gräset susade. Väskans rem slog mot vandrarens sida.

– Hu, vilken kall vind, sa han.

Han knäppte den översta knappen.

Vinden blåste så hårt att den nästan tappade andan. Den tog sats över kullen, rusade nerför sluttningen och drog i kappans veck.

Men vandraren höll fast med båda händerna.

Han ställde sig en stund i lä bakom en buske. Där väntade han tills den värsta blåsten hade lagt sig.

Till sist måste vinden vila.

– Kappan sitter ju hårdare än förut, muttrade den.

– Nu försöker jag, sa solen och tittade fram.

En varm stund

Solen började med en liten strimma ljus.

Den värmde vandrarens händer. Han släppte taget om kappan och gick vidare.

Snart lyste solen över hela vägen. Vattnet i diket glittrade och en fjäril steg upp ur gräset.

Vandraren knäppte upp den översta knappen.

Solen fortsatte att skina. Hon skyndade sig inte.

Efter en stund stannade mannen.

– Nu blev det riktigt varmt, sa han.

Han tog av sig kappan, vek den över armen och satte sig i skuggan under ett träd.

Vinden tittade fram bakom sitt moln.

– Du drog inte i den en enda gång.

– Nej, sa solen. Han tog av den själv.

Vinden funderade. Sedan lät den en liten, sval pust stryka genom trädet.

Vandraren log. Löven prasslade vänligt ovanför honom.

Det var precis lagom.