Solägget

I ett ihåligt träd bodde en liten älva som älskade att dansa. Hon var också fåglarnas vän. Hittade hon ett nedfallet ägg bar hon försiktigt tillbaka det till boet.

En sommardag låg något stort, runt och gult i mossan. Älvan tittade upp genom molnen. ”Solen har tappat ett ägg!” tänkte hon. ”Tänk om det finns en liten sol därinne!”

Hon sprang till Kotte för att berätta. Men Kotte kastade en kotte på henne. ”Sluta! Det där gör ont”, sa älvan och gick. Kotte tog sina gräsrör och följde efter.

Vid tjärnen drev Glada Grodan en liten servering. Där satt en snigel, en ödla och Ledsna Grodan. ”Solen har värpt ett ägg!” berättade älvan. Glada Grodan skrattade så magen hoppade.

Alla följde med för att titta. Kotte och ekorren Kurre kom också. En uggla undrade om skogen skulle lysa hela natten. Krokrot oroade sig för att en liten sol kunde brännas.

”Det är ju kallt”, sa ödlan. ”En boll!” ropade Kotte och sparkade till klotet. Älvan protesterade. Kurre bet loss en bit av skalet. ”Usch, så beskt!” Nu var gåtan ännu märkligare.

Då landade bofinken bredvid dem. ”Det är en apelsin”, förklarade han. ”En frukt från landet där jag bor om vintern. På träden där hänger hundratals sådana. Inuti finns söt saft.”

Kotte gjorde ett litet hål i skalet och stack in ett gräsrör. ”Åh, vad gott!” Snart hade alla varsitt rör. Till och med Krokrot log när den söta saften nådde munnen.

Plötsligt flaxade en stor kråka ner. Alla ryggade tillbaka. Kråkan tog apelsinen i klorna och flög bort till sitt bo. Kvar i mossan låg bara några böjda gräsrör.

Kråkan ville ha all saft själv och försökte svälja alldeles för mycket. Han hostade och fick ont i halsen. Det blev inte alls den härliga måltid han hade tänkt sig.

Älvan grät över sin försvunna apelsin. Då kom trasten. ”Följ med mig söderut i höst”, sa han. ”Där växer solfrukterna. Du är så lätt att du kan rida på min rygg.”

När löven gulnade var det dags. Älvan klättrade upp på trastens rygg och vinkade till skogen. Sedan flög de över träd, åkrar och vatten, allt längre mot solen.

I sollandet hängde apelsinerna tätt mellan blanka blad. Älvan hälsade på fjärilarna och drack söt saft genom sitt gräsrör. Citronerna fick vara. De var alldeles för sura för henne.

Men ibland längtade älvan hem. ”Kära sol, låt det snart bli vår i min skog”, viskade hon. Hemma i snön spanade Kotte och Krokrot efter trasten. De längtade också.

Till våren kom trasten tillbaka med älvan på ryggen. Kotte hoppade av glädje och Krokrot vinkade med käppen. Älvan dansade bland de första sipporna. Nu var hon hemma igen.

Och vet du hur allt började? En pojke som hette Lasse hade letat smultron i skogen. Hans apelsin föll ur packningen. Ett enda tappat mellanmål hade blivit ett helt skogsäventyr.