Lejonet och musen

Mitt på dagen sov ett lejon under ett träd. Gräset var varmt, skuggan sval och lejonets tassar stora som kuddar.

En liten mus letade efter frön mellan rötterna. Hon kilade över en rot, hoppade förbi ett löv och råkade springa rakt över lejonets nos.

Lejonet vaknade med ett ryck. En stor tass landade framför musen.

– Vem trampar omkring när jag sover? mullrade han.

Musen stod alldeles stilla. Hennes morrhår darrade.

– Förlåt. Jag såg inte att det var din nos. Kan du låta mig gå?

Lejonet lutade huvudet åt sidan.

– Om du behöver hjälp någon gång kan jag kanske hjälpa dig, sa musen.

Då skrattade lejonet så att löven ovanför honom skakade.

– Du? Hjälpa mig?

Men han lyfte tassen. Musen skyndade in mellan rötterna, vände sig om och vinkade med svansen.

Lejonet lade ner huvudet igen. Strax sov han, med nosen åt ett annat håll.

Ett rop mellan träden

Några dagar senare hörde musen ett väldigt rop.

Det var inget vanligt lejonvrål. Det lät bekymrat.

Hon stannade med ett frö mellan framtassarna och lyssnade. Sedan lade hon fröet i gräset och sprang mot ljudet.

Mellan två träd satt lejonet fast i ett nät som jägare hade lämnat. Ju mer han drog, desto hårdare stramade repen.

– Jag kommer inte loss, sa han när han fick syn på musen.

Musen gick ett varv runt nätet. Hon tittade på de tjocka repen och de täta knutarna.

– Ligg stilla en stund, sa hon.

– Mina tassar får inte upp knutarna.

– Nej. Men vi kanske inte behöver få upp dem.

Hon satte tänderna i ett rep.

Gnag, gnag, gnag.

En liten tråd gick av. Sedan en till.

Lejonet slutade dra och låg så stilla han kunde. Det hördes bara ett envist litet gnagande.

Små tänder, stor hjälp

Till sist brast repet.

Musen flyttade sig till nästa. Nu visste hon precis var hon skulle bita.

När öppningen blivit tillräckligt stor drog lejonet försiktigt ut en tass. Sedan den andra. Han reste sig och klev ur nätet.

För en stund sa han ingenting. Han såg på de trasiga repen och på musen som satt och putsade sina morrhår.

– Jag skrattade när du sa att du kunde hjälpa mig, sa han till slut.

Musen nickade.

– Jag är inte särskilt bra på att vråla. Men jag är bra på att gnaga.

Lejonet böjde sitt stora huvud så lågt att de nästan stod nos mot nos.

– Tack för att du kom.

Musen log och skyndade tillbaka för att leta efter sitt frö.

Lejonet följde henne en bit. Han gick mycket försiktigt mellan rötterna.

Den här gången visste han vem han skulle se upp för.