Kråkan och krukan

Solen värmde stigen. Gräset prasslade torrt, och kråkan var törstig. Hon flög över trädgården och spanade efter vatten. Då fick hon syn på en kruka.

Kråkan landade på kanten och kikade ner. Jo, där fanns vatten! Men det låg långt nere på botten. Hon böjde huvudet och sträckte näbben så långt hon kunde.

Näbben nådde inte. Kråkan bytte plats och försökte från andra sidan. Inte där heller. Hon satte sig på muren och tittade på krukan. Vattnet fanns ju där.

Kanske gick det att välta krukan? Hon tryckte med bröstet. Hon knuffade med näbben. Krukan stod stadigt kvar. Den var mycket tyngre än en liten kråka.

Kråkan tog ett steg tillbaka. Vid hennes fötter låg små, runda stenar. Hon vände på huvudet. En sten var precis lagom stor att hålla i näbben.

Hon plockade upp stenen och släppte den i krukan. Plopp! Små ringar spred sig över vattnet. Kråkan kikade ner igen. Hade vattenytan inte kommit lite närmare?

Kråkan hämtade en sten till. Plopp! Sedan ännu en. Plopp! Stenarna lade sig på botten, och vattnet steg en liten bit för varje sten som föll ner.

Nu arbetade kråkan ivrigt. Från marken till kanten, från kanten till marken. Plocka, lyfta, släppa. Plocka, lyfta, släppa. Sten för sten kom vattnet närmare hennes näbb.

Till sist låg vattnet högt i krukan. Kråkan böjde sig fram. Nu nådde hon! Hon drack långa, svala klunkar och lät vattnet rinna ner i sin torra strupe.

Sedan flög hon upp i äppelträdet och putsade vingarna. Där nere stod krukan kvar, full av stenar och vatten. Det som en enda sten inte klarade hade många små stenar gjort tillsammans.