Tummelisa

En kvinna längtade efter någon att dela sina dagar med. Av en gammal kvinna fick hon ett märkligt korn. Hon sådde det i en kruka vid fönstret. Snart sköt en stjälk upp, med en stor knopp.

När blomman öppnade sig satt en liten flicka bland kronbladen. Hon var knappt större än en tumme. ”Hej där”, sa kvinnan försiktigt. Flickan sträckte på sig och log. Kvinnan kallade henne Tummelisa.

En valnötsskalshalva blev hennes säng och ett rosenblad hennes täcke. Om dagarna rodde hon över ett vattenfat i en liten bladbåt. Årorna var två tunna strån. För Tummelisa var fatet en hel sjö.

En natt hoppade en padda in genom det öppna fönstret. Hon fick syn på Tummelisas säng. ”Min son behöver sällskap”, mumlade paddan. Utan att fråga tog hon valnötsskalet och bar det ända ner till ån.

Tummelisa vaknade på ett näckrosblad. Runt henne glittrade vatten åt alla håll. ”Du ska gifta dig med min son”, sa paddan. ”Nej”, svarade Tummelisa. ”Jag vill hem.” Men paddan hade redan börjat ordna sitt bo.

Små fiskar hade hört henne. ”Kan ni hjälpa mig bort?” frågade hon. De gnagde av bladets stjälk. Strömmen tog tag, och bladet gled loss. Tummelisa vinkade tack medan paddornas strand försvann bakom åns gröna krök.

En vit fjäril följde bladbåten en stund. Tummelisa höll fram handen, och fjärilen vilade där innan den flög vidare. Hon plockade upp ett vasstrå och styrde in mot en strand full av gula blommor.

Då surrade en ollonborre förbi och lyfte henne upp till en gren. ”Här bor jag!” sa han. ”Men här vill inte jag bo”, svarade Tummelisa. ”Sätt mig på marken.” Förvånad gjorde skalbaggen som hon bad.

Hon hittade inte vägen till kvinnans hus. Under ett stort blad flätade hon därför en hängmatta av gräs. Hon drack daggdroppar och åt frön. På kvällarna sjöng hon, och gräshopporna spelade i den varma skymningen.

Sommaren tog slut. Regnet kom, och hennes gröna tak blev brunt. När de första snöflingorna föll gick hon mellan stubbåkrarnas höga strån. Där lyste det varmt ur ett litet hål. Tummelisa knackade på.

En åkermus öppnade. ”Kom in och få något varmt”, sa hon. Tummelisa fick gröt i ett ekollonlock och en bädd nära spisen. Hon hjälpte till att sortera sädeskorn och berättade historier medan musen lagade middag.

Musens granne var en mullvad. Han tyckte bäst om mörka, svala rum och hade grävt en gång mellan deras hem. En dag tog han med dem dit. Under tassarna prasslade torra rötter och små löv.

Mitt i gången låg en svala med vingarna tätt intill kroppen. Hon hade skadat en vinge och inte hunnit flyga bort före kylan. Tummelisa stannade. Var det inte en liten rörelse under de mörka fjädrarna?

På natten kom hon tillbaka med torrt gräs och mjuk ull. När hon lutade sig mot svalans bröst hörde hon hjärtat slå. Tummelisa drog täcket omkring fågeln. ”Jag är här”, viskade hon. Ett öga öppnades långsamt.

Varje dag bar hon dit vatten i ett blad. Svalan drack och blev starkare. ”Jag heter Tummelisa”, berättade hon. Snart kunde fågeln lyfta huvudet och möta henne med ett litet kvitter som ekade i gången.

Våren kom, och Tummelisa öppnade ett hål mot solen. Svalans vingar bar igen. ”Följer du med?” frågade hon. ”Jag stannar hos musen över sommaren”, svarade Tummelisa. ”Då ses vi till hösten!” kvittrade svalan och flög.

Sommaren kom. Musen började planera ett bröllop mellan Tummelisa och mullvaden. ”Ni skulle få det så tryggt”, sa hon. ”Men jag vill inte gifta mig”, svarade Tummelisa. ”Jag vill bo där jag kan se himlen.”

När skörden var bärgad hörde hon ett välbekant kvitter. Svalan satt på ett strå vid dörren! ”Nu flyger jag söderut. Vill du följa med?” Tummelisa log. Den här gången sa hon ja och tog farväl av musen.

Hon satte sig mellan svalans vingar och höll i de starka fjädrarna. Under dem vecklade skogar och sjöar ut sig. När luften blev kall kröp hon ner i den varma fjäderdräkten. Långt framför dem glittrade ett solbelyst hav.

I det varma landet bodde små blomsterfolk bland vita pelare. De välkomnade Tummelisa och gav henne vingar att prova. Här ville hon stanna. ”Hälsa kvinnan vid fönstret att jag har det bra”, bad hon svalan. Sedan lyfte hon mot blommorna.