Stegosaurusen som dansar

På savannen i Afrika vaknade Stego till en alldeles särskild lördag. Det var födelsedag! Den lilla stegosaurusen sträckte på sig så att plattorna längs ryggen gungade. Sedan kom två små danssteg och en försiktig sväng. Hemma gick det lätt att dansa.

Bland andra brukade fötterna stå alldeles stilla.

Vid vattenhålet var det lördagsfest. Mellan träden hängde färgglada vimplar, och musiken hördes långt över gräset. Alla dinosaurier var välkomna. Där fanns en dansplats och ett bord med lördagsgodis.

Stego ställde sig i godiskön och tittade mot de dansande. Kanske skulle det finnas någon att dansa med i dag.

Då kom Anki. Anki var en ankylosaurus med knöligt pansar och en stor klubba längst ut på svansen. Några dinosaurier tog ett steg åt sidan.

– Oj, vilken svans, viskade någon. Anki hörde viskningen, höjde hakan och stampade fram mot godisbordet.

Stego hade just fått en liten påse godis när en tung axel buffade till från sidan.

– Flytta på dig! röt Anki. Stego stapplade bakåt. Anki ryckte åt sig påsen. Svansklubban dunsade i marken. Stego öppnade munnen, men orden fastnade. Sedan blev det bråttom därifrån.

Bakom en buske blev musiken lite svagare. Stego satte sig i skuggan och drog ett djupt andetag. Buffen hade gjort ont, och rytandet ringde fortfarande i öronen. Från dansplatsen hördes skratt. Stego tittade ner på sina fötter.

De stod alldeles stilla nu.

Vid godisbordet stod Anki med påsen hårt i famnen. De närmaste dinosaurierna hade flyttat sig längre bort. Anki hade velat vara med, men inte vågat fråga. Det hade känts lättare att verka tuff. Nu fanns det gott om plats runtomkring.

Anki gick långsamt bort från bordet.

Under en akacia låg en platt sten. Anki satte sig där med godispåsen bredvid sig. Svansen vilade i gräset. En liten melodi kom smygande.

– A, B, C … ABC-låten. Anki sjöng den en gång till, lite högre.

Bakom busken lyfte Stego på huvudet. Den sången! Det var favoritlåten. Den som brukade göra städning roligare och långa promenader kortare. En fot började röra sig i takt. Sedan den andra. Stego reste sig och kikade runt busken.

Där satt Anki och sjöng alldeles ensam.

Stego tog ett steg fram. Sedan ett till. Hjärtat dunkade fortare än musiken från festen.

– Den där sången kan jag också. Anki tystnade.

– Tycker du om den? Stego nickade.

– Jättemycket. Anki flyttade lite på sig på stenen.

– Vill du sjunga med?

Stego stod kvar en bit bort. Orden ville fastna igen. Stego tog ett andetag och försökte ändå.

– Jag vill gärna sjunga med dig. Men jag vill inte att du buffar mig. Anki tittade ner.

– Jag blev rädd när du röt också, fortsatte Stego. Den här gången kom hela meningen ut.

En stund hördes bara vinden i akacians grenar.

– Förlåt, sa Anki till slut. Jag buffade dig och tog ditt godis. Det var fel. Anki lyfte påsen och ställde den försiktigt framför Stego. Sedan blev det ett litet steg bakåt.

– Är det lagom med plats här? Stego nickade.

– Ja. Där blir bra.

De började från början.

– A, B, C … Först sjöng Stego nästan viskande. Anki sjöng mjukt bredvid. Vid nästa bokstav blev Stegos röst lite tydligare. Snart hördes båda lika bra. När sången var slut tittade de på varandra.

– En gång till? frågade Anki.

– Ja!

Den här gången började Stegos fötter röra sig. Ett litet steg åt sidan. En försiktig sväng. Anki såg det direkt.

– Tycker du om att dansa också?

– Jag älskar att dansa, sa Stego. Fast jag brukar mest göra det hemma. Anki reste sig ivrigt.

– Jag också! Ska vi prova tillsammans? Stego tittade på den stora svansen. Sedan kom en liten nick.

Stego tog små, snabba steg. Anki tog stora, långsamma. När de försökte svänga samtidigt blev det trångt.

– Vänta! sa Stego. Anki stannade genast. De tittade på fötterna, på svansarna och på gräset runtomkring.

– Vi behöver en större dansplats, sa Anki. De flyttade sig till en öppen fläck bredvid trädet.

– Vi kan börja så här, föreslog Stego. Två steg åt sidan. Stanna. En liten sväng. Anki provade långsamt och lät svansen följa med i en lugn båge. Stego tog samma steg. Nu fick båda plats.

– Igen! sa Anki. Och den här gången gick det ännu bättre.

De lade till en bugning. Anki bugade så djupt att nosen hamnade mitt i en grästuva.

– Atjoo! Stego fnissade. Anki fnissade också. Sedan provade de en mycket mindre bugning. Två steg. Stanna. En liten sväng. Och en pytteliten bugning, precis ovanför gräset.

Deras skratt hördes bort till festen. En liten dinosaurie stannade för att titta. Sedan kom en till. Någon började stampa takten. Någon annan försökte göra samma sväng. Stego märkte att de hade fått publik. Fötterna stannade till. Anki väntade.

– Ska vi ta det långsamt en gång till? Stego nickade och tog första steget.

Två steg. Stanna. En liten sväng. Den lilla dinosaurien i gräset gjorde likadant. Stego såg det och log.

– Vill ni vara med? Rösten hördes tydligt ända bort till stigen. Fler kom närmare. Anki flyttade sig så att den minsta fick gott om plats. Snart dansade stora och små sida vid sida, och ABC-låten sjöngs med många olika röster.

När de behövde vila satte sig Stego och Anki under akacian igen. Stego öppnade godispåsen och höll fram den.

– Vill du smaka? De valde varsin bit och lyssnade på festen.

– Jag hoppades att det skulle bli en rolig födelsedag, sa Stego. Anki vände sig om.

– Fyller du också år i dag?

– Också? sa Stego.

– Jag med! De stirrade på varandra. Sedan kom skrattet igen.

– Då får vi ju fira tillsammans! Stego höll fram en fot.

– Ska vi ta vår födelsedagsdans? Anki reste sig och såg till att det fanns plats för båda. Två steg. Stanna. En liten sväng.

– Nästa lördag också? frågade Stego.

– Nästa lördag också, lovade Anki.