Stadsmusikanterna i Bremen

En gammal åsna hade burit säckar till kvarnen i många år. Nu blev benen trötta fortare, och på gården sa man att han inte längre dög till.

Åsnan tyckte själv att han fortfarande dög till en hel del.

– Jag har ju min röst, tänkte han. Jag går till Bremen och blir stadsmusikant.

På vägen mötte han en hund som låg och vilade tassarna.

– Jag orkar inte springa lika fort som förr, suckade hunden. Hemma vill de bara ha en snabb jakthund.

– Kom med mig, sa åsnan. Du kan skälla och jag kan sjunga. Det blir en början.

Lite längre bort satt en katt med svansen runt fötterna. Hon hade lämnat ett hus där ingen längre uppskattade en gammal katt som helst vilade vid elden.

– Jag kan jama, sa hon.

– Då är du välkommen, svarade de andra.

Till sist träffade de en tupp som ville hitta en tryggare gård.

Han provade sin röst så att det ekade mellan träden.

– Dig kommer ingen att missa, sa katten.

Och så var de fyra.

Ett ljus i skogen

Vägen till Bremen var längre än de hade trott.

När kvällen kom sökte de skydd under ett stort träd. Hunden lade sig vid rötterna. Katten klättrade upp på en gren, och tuppen flög lite högre.

– Där borta lyser det! ropade han.

Mellan stammarna syntes en liten gul ruta.

– Kanske finns där ett tak och något att äta, sa åsnan.

De följde ljuset tills de kom fram till ett hus.

Åsnan var längst. Han sträckte halsen och kikade in genom fönstret.

Vid bordet satt ett gäng rövare. Där fanns bröd, grönsaker och en stor gryta som ångade.

– Det doftar middag, viskade hunden.

– Och de där verkar inte särskilt vänliga, sa katten.

De fyra satte sig tätt tillsammans och funderade.

Sedan fick åsnan en idé. Det var dags för deras första konsert.

Världens märkligaste konsert

Åsnan satte framhovarna på fönsterbrädan.

Hunden klättrade upp på åsnans rygg. Katten tog ett lätt språng upp på hunden, och tuppen flaxade allra högst upp.

– Stadigt där nere, viskade katten.

– Jag står som en kvarnsten, svarade åsnan.

Tuppen räknade tyst med näbben.

Och så började de.

Åsnan skriade. Hunden skällde. Katten jamade. Tuppen gol.

Allt på en gång.

Inne i huset såg rövarna en väldig skugga med öron, tassar och vingar. Aldrig hade de hört ett sådant oväsen.

– Ett skogsmonster! ropade någon.

Stolar skrapade och stövlar dundrade. Rövarna rusade ut genom bakdörren och försvann mellan träden.

De fyra djuren klättrade försiktigt ner.

– Det där var kanske inte en vacker sång, sa hunden.

– Men den hördes, sa tuppen.

Ett hem för fyra

De gick in genom dörren och delade på maten som stod kvar. Sedan hittade alla en plats att sova på.

Åsnan fick torr halm under taket vid huset. Hunden lade sig på en matta vid dörren. Katten fann en varm plats vid elden, och tuppen satte sig på en bjälke.

Senare på natten smög en av rövarna tillbaka för att kika.

Först såg han kattens lysande ögon. Sedan hörde han hundens djupa morrning, åsnans skri och tuppens plötsliga galande.

Han väntade inte på en konsert till. Med mössan i handen sprang han därifrån.

När morgonen kom låg skogen lugn omkring huset.

– Ska vi fortsätta till Bremen i dag? frågade hunden.

Åsnan såg på halmen, på köket och på sina tre vänner.

– Vi kan väl stanna en stund först.

Den stunden blev lång.

De lagade taket, samlade ved och gjorde huset till sitt. Ibland sjöng de tillsammans, och ingen sa att någon av dem var för gammal.

Bremen fick vänta. De hade hittat något som var minst lika bra.