Skomakaren och de små hjälparna

I en liten verkstad bodde en skomakare och hans fru. Där doftade det läder, trä och vaxad tråd.

Skomakaren arbetade noggrant. Men en tid hade det kommit så få kunder att pengarna nästan var slut.

En kväll låg bara ett stycke läder kvar på hyllan.

Det räckte till ett enda par skor.

Han bredde ut det på bordet och skar till bitarna. Sedan lade han kniven på sin plats.

– Jag syr dem i morgon när det är ljust, sa han.

Hans fru drog handen över den tomma hyllan.

– Vi får hoppas att någon behöver ett riktigt bra par skor.

De släckte ljuset och gick till sängs.

Utanför blev gatan stilla. Månen steg över taken och lyste in genom verkstadens lilla fönster.

På bordet låg läderbitarna och väntade.

Åtminstone gjorde de det när skomakaren somnade.

Skorna på bordet

På morgonen stod två färdiga skor på arbetsbänken.

Skomakaren tog av sig glasögonen. Han putsade dem på förklädet och satte på dem igen.

Skorna stod kvar.

Han vände på dem, kände på sulorna och följde sömmarna med fingret. Inte ett stygn satt snett.

– Har du gjort dem? frågade han sin fru.

– Nej. Jag trodde att du hade gått upp tidigt.

Just då kom en kund in. Skorna passade så bra att kunden köpte dem med en gång.

Nu kunde skomakaren köpa läder till två par.

Han skar till bitarna på kvällen. Nästa morgon stod båda paren färdiga.

Så fortsatte det. Kunderna kom tillbaka, hyllorna fylldes och oron blev lite mindre för varje dag.

Men en sak grubblade skomakaren fortfarande på.

– Vem hjälper oss när vi sover?

En kväll bestämde de sig för att ta reda på det.

De nattliga gästerna

De lämnade lädret på bordet som vanligt. Sedan gömde de sig bakom ett draperi i hörnet.

Verkstaden blev tyst.

En klocka slog långt borta. Och plötsligt hördes små, lätta steg.

Två pyttesmå hjälpare klättrade upp på arbetsbänken.

Den ena drog fram tråden. Den andra tog tag i lädret. Deras fingrar rörde sig så snabbt att skomakaren knappt hann följa dem.

Stick, dra. Knack, knack.

En sula kom på plats. En söm blev färdig. Skorna ställdes prydligt bredvid varandra.

Hjälparna bar tunna, slitna kläder. När arbetet var klart gnuggade den ena sina kalla händer.

Sedan hoppade båda ner från bordet och försvann lika tyst som de kommit.

Skomakaren och hans fru satt stilla en lång stund.

– Vi måste få tacka dem, viskade hon till slut.

– Men vad ger man någon som är så där liten?

Hon log.

– Något som passar.

En gåva som passar

Nästa dag sydde skomakarens fru två små omgångar kläder. Där fanns varma jackor, byxor och mjuka halsdukar.

Skomakaren gjorde fyra små skor. Han hade aldrig behövt så lite läder till ett par.

Den kvällen lade de inga nya läderbitar på bordet. Där låg i stället gåvorna, prydligt ordnade.

När hjälparna kom stannade de tvärt.

De pekade på kläderna. De såg på varandra. Sedan började de prova.

En jacka satt alldeles lagom. En halsduk virades runt en hals. De små skorna stampade försiktigt på bordet.

Snart dansade båda runt trådrullen av glädje.

Skomakaren och hans fru log bakom draperiet.

Hjälparna dansade ända fram till dörren, vinkade in mot verkstaden och försvann ut i natten.

De kom inte tillbaka. Men nu hade skomakaren gott om arbete och kunde klara verkstaden själv.

Han glömde aldrig sina nattliga gäster.

När han sydde det sista stygnet i ett par skor brukade han tänka på hur de små händerna hade rört sig.

Och varje gång gjorde han stygnet lika omsorgsfullt.