Haren och sköldpaddan

I en solig glänta bodde en hare som var mycket snabb. Det visste alla. Framför allt visste haren det själv.

– Titta här! ropade han och susade förbi blåbärsriset.

– Och här!

Vips var han redan vid björken.

En dag fick han syn på sköldpaddan, som långsamt tog sig fram längs stigen.

– Kommer du någonsin fram någonstans? skrattade haren.

Sköldpaddan stannade och tittade upp.

– Javisst. Ska vi springa i kapp?

Haren skrattade så mycket att öronen vippade.

– Du och jag? Det vill jag gärna se!

Loppet börjar

Räven fick bestämma vägen. De skulle följa stigen förbi bäcken och den stora stenen, ända bort till två björkar vid ängen.

Mellan björkarna hängde räven en girlang av långa grässtrån och blommor.

– Där är målet. Är ni beredda?

Sköldpaddan nickade. Haren stampade otåligt med baktassarna.

– Klara, färdiga, gå!

Haren for i väg som ett brunt streck.

Sköldpaddan lyfte sin högra framfot. Sedan den vänstra. Hon hade ingen brådska att visa hur fort hon kunde gå. Hon skulle bara fortsätta.

En liten tupplur

Vid den stora stenen vände sig haren om. Sköldpaddan syntes inte ens till.

– Jag hinner vila lite, tänkte han.

Under en björk var gräset mjukt och skuggan sval. Haren lade sig ner. Han skulle bara blunda en mycket kort stund.

Ett bi surrade förbi.

Löven prasslade.

Och haren somnade.

Sköldpaddan kom så småningom fram till bäcken. Hon gick runt en sten, över en rot och förbi en tuva med klöver.

När hon passerade björken hörde hon harens små snarkningar. Hon fortsatte ändå i samma takt.

Ett steg. Ett steg till.

Hela vägen fram

Solen hade flyttat sig på himlen när haren vaknade.

Han sträckte på sig. Gäspade. Och fick syn på något borta vid ängen.

Ett runt, mönstrat skal, alldeles nära girlangen!

Nu sprang haren. Han sprang snabbare än han hade sprungit på hela dagen. Tassarna trummade och öronen fladdrade.

Men just när han kom fram tog sköldpaddan sitt sista steg över mållinjen.

Räven höjde en tass.

– Sköldpaddan vann!

Haren satte sig, flämtande och förvånad.

– Men jag är ju snabbast, sa han.

– Ja, sa sköldpaddan. Men jag fortsatte hela vägen.

Haren funderade på det. Sedan reste han sig och gratulerade henne.

På vägen hem gick de tillsammans. Det gick långsammare än haren var van vid.

Den här gången hade han tid att se blommorna.