Den fula ankungen

Under de stora bladen vid dammen låg en anka på sina ägg. Knack, knack! Snart tittade små gula huvuden fram. Men det största ägget låg alldeles stilla. Ankan väntade lite till.

Till sist sprack också det stora ägget. Ut klev en grå unge med långa ben och mjuk, ljus bringa. Han snubblade över skalet. Ankan lutade sig fram och värmde honom under vingen.

Nästa morgon gick familjen till vattnet. Den grå ungen tvekade, sedan plumsade han i. Fötterna paddlade alldeles av sig själva. ”Du kan simma!” kvackade ankan. Han sträckte på halsen och följde efter.

I ankdammen trängdes fåglarna kring maten. ”Vilken konstig unge”, sa en anka. En annan kallade honom ful. Den grå ungen drog in halsen. Han hade bara velat komma fram till de andra.

”Låt honom äta”, sa hans mamma och ställde sig bredvid honom. Men nästa dag började retandet igen. Ungen blev trött av att alltid hålla sig undan. På andra sidan staketet vajade höga, gröna vassrör.

En morgon smet han genom en glipa i staketet. Han gick tills gårdens kackel inte hördes längre. Vid en stilla vik kröp han in bland vassen och somnade med näbben under vingen.

När han vaknade låg vildänder på vattnet. ”Kan jag vila här?” frågade han. ”Här finns plats”, svarade en av dem. Den dagen åt han vattenväxter och lät solen torka de trötta vingarna.

Sedan kom en hård blåst. Vassen böjde sig, och regnet piskade vattnet. Ungen sökte lä bakom ett litet hus. Dörren stod på glänt. Han klämde sig in och fann ett varmt hörn.

I huset bodde en gumma, en katt och en höna. ”Kan du lägga ägg?” frågade hönan. Nej, det kunde han inte. ”Kan du spinna?” frågade katten. ”Jag kan simma”, svarade han. Det förstod de inte alls.

Han fick mat och ett torrt ställe att sova på. Ändå saknade han vattnet. En morgon låg solen som en gul strimma över golvet. ”Tack för värmen”, sa han och gick ut mot dammen.

Ute kunde han doppa hela huvudet och leta efter mjuka växter. Vattnet bar honom, hur lång och kantig han än kände sig på land. När han simmade behövde han inte tänka på fötterna.

Löven blev gula. En kväll flög stora, vita fåglar över dammen. Deras långa halsar pekade framåt, och deras rop fick honom att lyfta huvudet. Han svarade med ett eget rop som överraskade honom själv.

Så kom vintern. Isen växte från strandkanterna. Ungen paddlade i den sista öppna vaken, men fötterna blev trötta. På morgonen såg en bonde honom, bröt försiktigt loss isen och lyfte upp honom i sin rock.

Hos bonden fick han vila vid spisen. Ett barn ställde fram vatten och backade sedan undan. Ungen drack långsamt. Utanför fönstret föll snön, men här inne knäppte veden och golvet var varmt.

När han orkade gå igen öppnade bonden dörren. Ungen blev rädd för stövlarnas dunsar och skyndade ut. Vid dammen stod ett gammalt båthus. Där kröp han in i torr vass, skyddad från vinden.

Vintern gick långsamt. Under taket vilade han, och i bäckens öppna vatten hittade han mat. Han växte. Ljusa fjädrar kom fram mellan de grå. En dag droppade det från taket. Våren var på väg.

Han provade vingarna. De var mycket större nu. Ett språng, några kraftiga slag, och marken sjönk undan! Över vassen flög han till en trädgårdsdamm, där äppelträden blommade som vita moln över vattnet.

Tre svanar gled fram. Ungen böjde halsen och såg sin spegelbild. Samma långa hals, samma breda vingar. ”Du är en ung svan”, sa den närmaste. Han hade vuxit ur ett svanägg, fast ingen på gården hade förstått det.

”Vill du simma med oss?” frågade svanen. Han nickade och gled in i den öppna platsen mellan dem. Ingen trängde bort honom. Vattnet kluckade stilla mot deras sidor, och han lät halsen vila i en mjuk båge.

Vid stranden kom en liten grå svanunge fram ur vassen. Den stora unga svanen stannade och väntade medan den paddlade ikapp. Sedan simmade de vidare, sida vid sida, genom ringarna som solen ritade på dammen.