Bidrottningen

Den yngste prinsen hette Alve. En dag gav han sig av för att leta efter sina två äldre bröder. När han fann dem ville de fortsätta resan. Alve följde med.

Vid stigen låg en myrstack. Bröderna ville peta sönder den för att se vad myrorna gjorde. Alve ställde sig framför stacken. ”Låt dem vara”, sa han. ”Det där är deras hem.”

Vid sjön simmade änder. ”Dem kan vi fånga”, sa bröderna. ”Vi har ju mat i väskorna”, svarade Alve. ”Låt dem simma.” Han satte sig på en sten och åt sitt bröd.

I ett ihåligt träd bodde bin. Bröderna ville röka ut dem för att få honungen. Alve skakade på huvudet. ”Låt dem vara. Honungen är deras.” Högt däruppe surrade en bidrottning.

Till slut nådde de ett tyst slott. I stallet stod hästar av sten. En gråklädd vaktmästare öppnade porten. ”Slottet är förtrollat”, sa han. ”Tre uppgifter kan väcka det till liv igen.”

Den första uppgiften var att finna tusen pärlor i skogen före solnedgången. ”Den som misslyckas blir sten tills förtrollningen bryts”, berättade vaktmästaren. ”Ni behöver inte försöka.” Men den äldste brodern ville börja.

Den äldste letade hela dagen, men hittade bara hundra pärlor. Vid solnedgången blev han en stilla stenfigur. Nästa dag försökte den andre. Också han blev sten. Alve såg bekymrat på sina bröder.

”Nu försöker jag”, sa Alve. Han lyfte mossa och kikade under löv. Pärlorna var små, och skogen var stor. Till sist satte han sig på en rot. Hur skulle han hinna?

Då kittlade det på hans sko. Myrorna kom! De kröp fram mellan stråna och bar varsin liten pärla. Alve höll andan. Hela marken glimmade av myror som hjälptes åt.

Innan solen gick ner låg alla tusen pärlorna i en hög. ”Tack”, viskade Alve. Den första uppgiften var klar. Vaktmästaren nickade. ”Nu behöver du nyckeln som ligger på sjöns botten.”

Alve gick ner till vattnet. Sjön var mörk och djup. Han kunde inte ens se botten. Då hördes ett välbekant kvackande. Änderna simmade fram och dök rakt ner i djupet.

En and kom upp med något blankt i näbben. Nyckeln! Alve tog försiktigt emot den. ”Ni hittade den!” sa han. Med nyckeln kunde vaktmästaren öppna dörren till slottets allra tystaste rum.

Där sov tre prinsessor som liknade varandra. Alve skulle finna den yngsta. ”Innan de somnade åt de socker, sirap och honung”, sa vaktmästaren. ”Den yngsta åt honung.” Alve tittade, men kunde inte avgöra vem.

Bzzzz! Bidrottningen flög in genom fönstret. Hon svävade över den första prinsessan, sedan den andra. Vid den tredje stannade hon. Där anade hon doften av honung. ”Det är hon”, sa Alve.

Prinsessan slog upp ögonen. Ett gnäggande hördes från stallet. Trappan fylldes av steg, och bröderna kom springande, levande igen. ”Allt vaknar!” ropade de. Bidrottningen flög ut i den ljusa slottsgården.

”Vill du visa mig skogen?” frågade prinsessan Alve. Det ville han gärna. De blev vänner och valde långt senare att gifta sig. Vid slottet fick myror, änder och bin alltid leva i fred.