Räven och storken

Räven ville ha sällskap till kvällsmaten. ”Kom hem till mig”, sa han till storken. ”Jag kokar soppa!” Storken tackade ja och putsade sina vita fjädrar innan hon gick.

Räven dukade med två flata tallrikar. Soppan doftade varmt av ärter. ”Varsågod!” sa han. Han började lapa i sig maten. Storken böjde sin långa näbb mot tallriken.

Rävens tallrik blev snart tom. Men storkens såg precis likadan ut. Hon försökte från sidan och sedan uppifrån. Det tunna sopplagret var omöjligt att fånga med hennes långa, smala näbb.

”Smakar det inte?” frågade räven. Storken höll huvudet högt. ”Jag kommer inte åt soppan”, sa hon. Räven fnissade åt hennes droppande näbb. Storken blev tyst och gick hem hungrig.

Nästa dag bjöd storken räven på middag. Hon ställde fram två höga krukor med smala halsar. ”Nu får han se hur det kändes”, tänkte hon och fyllde dem med god soppa.

”Varsågod!” sa storken när räven kom. Hon stack ner sin långa näbb i krukan och åt. Räven försökte göra likadant, men hans breda nos fick inte plats i den smala öppningen.

Räven vred på huvudet. Han provade från höger och från vänster. Han slickade på kanten, men fick bara en pytteliten droppe. Inne i krukan fanns det gott om soppa kvar.

Storken såg hur rävens öron sjönk. Först tänkte hon skratta, men det kändes inte roligt längre. ”Nu kommer du inte åt maten”, sa hon. Räven nickade och tittade ner på bordet.

”Så kändes det för mig i går”, sa storken. Räven förstod. ”Förlåt att jag skrattade. Jag tänkte bara på hur jag själv äter.” ”Jag ville visa dig”, svarade storken. ”Men du ska slippa gå hungrig.”

Storken hämtade en bred skål och hällde över rävens soppa. Själv behöll hon sin höga kruka. Nu kunde båda äta. ”Den här skålen passar min nos”, sa räven och log.

Räven smakade. Soppan var varm och god. ”Nästa gång får du en hög kruka hos mig”, lovade han. ”Och jag tar fram din skål här”, sa storken. Sedan åt de färdigt tillsammans.

När räven gick hem var båda mätta. Vid grinden vinkade han med svansen. ”Samma soppa”, sa storken, ”men olika kärl.” Räven nickade. Nu visste han hur han ville duka för sin vän.