Prinsessan på ärten

Det var en gång en prins som ville träffa en prinsessa. Han reste genom städer och skogar, över höga berg och vida slätter.

Han träffade många människor. Några hade kronor. Några hade fina kläder. Men prinsen visste aldrig riktigt vilka som faktiskt var prinsessor.

Till sist reste han hem igen.

En kväll kom ett förskräckligt oväder. Regnet trummade mot fönstren, vinden tjöt i skorstenen och åskan mullrade så att slottets porslin skallrade.

Då hördes tre knackningar på porten.

En blöt gäst

Kungen tog sin lykta och gick för att öppna.

Utanför stod en ung kvinna. Håret droppade, kappan droppade och ur den ena skon rann en liten bäck.

– Jag är en prinsessa, sa hon. Skulle jag kunna få komma in och torka mig?

– Naturligtvis, sa kungen.

Snart satt hon framför brasan med en filt om axlarna och en kopp varm dryck i händerna.

Drottningen funderade. En prinsessa, sa hon? Hur skulle man kunna veta det?

Hon fick en mycket märklig idé.

En ovanlig bädd

Drottningen gick till gästrummet. Hon tog bort alla sängkläder och lade en enda liten ärta mitt på sängbottnen.

Ovanpå ärtan lade hon en madrass.

Sedan en till.

Och ännu en.

Hon staplade madrasser och mjuka täcken tills sängen var så hög att det behövdes en liten trappa för att komma upp.

– Här ska du sova i natt, sa hon.

Prinsessan klättrade försiktigt upp.

– Tack så mycket. God natt!

Men god blev natten inte alls. Hon vände sig åt vänster. Hon vände sig åt höger. Hon puffade kudden och drog upp täcket.

Något kändes hårt, fast hon inte kunde se vad det var.

Utanför slutade regnet så småningom att falla. Stjärnorna tittade fram. Men prinsessan låg fortfarande vaken.

Den lilla ärtans hemlighet

Vid frukosten frågade drottningen:

– Har du sovit gott?

– Sängen såg underbar ut, sa prinsessan artigt. Men jag tror att det låg något hårt i den. Jag har nästan inte sovit alls.

Drottningen spärrade upp ögonen.

Tänk att känna en liten ärta genom hela den höga stapeln! I just den här sagan tyckte hon att det bevisade att gästen måste vara en riktig prinsessa.

Prinsen blev förstås glad. Men ännu gladare blev han när de satte sig i trädgården och upptäckte hur mycket de hade att prata om.

Och ärtan? Den lades i ett litet skåp på slottet, som minne av den märkliga natten.

Prinsessan fick sedan en vanlig säng.

Utan ärtor.

Där sov hon mycket bättre.