Kejsarens nya kläder

Kejsaren älskade kläder. Han hade en rock för frukost och en annan för eftermiddagsfika. När någon sökte honom suckade tjänarna: ”Prova i garderoben.” Där stod han oftast, framför sin allra största spegel.

En dag kom två främlingar till slottet. De bugade så djupt att hattarna nästan föll av. ”Vi väver tyg som ingen annan kan göra”, sa de. Kejsaren lämnade genast sin spegel och spetsade öronen.

”Vårt tyg är osynligt för den som är dum eller dålig på sitt arbete”, viskade den långe. Kejsaren tänkte att han då kunde upptäcka vilka som inte skötte sig. Dessutom ville han förstås ha märkvärdigast kläder i staden.

Främlingarna fick ett arbetsrum, pengar och fint silke. De ställde upp två vävstolar och satte sig att arbeta. Men vävarna var tomma. Silket och pengarna stoppade de i sina egna väskor. Det var två bedragare.

Kejsaren skickade sin äldsta minister för att titta till arbetet. Ministern putsade glasögonen. Sedan putsade han dem en gång till. Han såg inte en enda tråd. Tänk om det betydde att han inte dög som minister?

”Vilka färger!” utbrast han till sist. ”Just det, guld och havsblått”, sa bedragarna och pekade. När ministern kom tillbaka beskrev han ett tyg han aldrig hade sett. Kejsaren lyssnade förtjust och bad om fler detaljer.

Nästa budbärare såg inte heller något tyg. Men ministern hade ju sett det! Hon vågade inte säga emot. ”Ett enastående mönster”, sa hon och bugade. Bedragarna tackade och begärde ännu mer silke och guld.

Till sist gick kejsaren dit själv. Hans följe nickade redan i dörren. ”Utsökt!” sa ministern. Kejsaren stirrade på de tomma vävstolarna. Hjärtat dunkade. Om alla andra kunde se tyget, varför kunde då inte han?

”Fantastiskt”, sa kejsaren med ett stelt leende. ”Jag ska bära det i paraden.” Snart viskade hela staden om den nya dräkten. Ingen hade sett den. Ändå berättade alla hur praktfull den måste vara.

Kvällen före paraden lyste många ljus i arbetsrummet. Bedragarna klippte med stora saxar rakt i luften. De sydde med nålar utan tråd. ”Färdigt!” ropade de när morgonsolen nådde fönstret. På bordet låg fortfarande ingenting.

Kejsaren tog av sig rocken och stod kvar i sin randiga undertröja och sina prickiga underbyxor. Bedragarna låtsades dra på honom den nya dräkten. ”Så lätt!” sa de. Kejsaren lyfte armarna och försökte känna efter.

Framför spegeln vände han sig åt höger och vänster. Där syntes samma randiga tröja som förut. ”Sitter den bra?” frågade han. Alla nickade så ivrigt att en hovmans peruk gled ner över ögonen.

Två tjänare böjde sig för att lyfta dräktens långa släp. Händerna grep bara luft. De tittade snabbt på varandra, reste sig och höll fingrarna precis som om de bar något mycket ömtåligt. Trumpeterna började spela.

Ut gick kejsaren under ett stort soltak. Människorna längs gatan sträckte på halsarna. ”Vilken dräkt!” ropade någon. ”Vilket släp!” ropade en annan. De såg bara underkläder, men ingen ville vara den första som sa det.

Då lutade sig ett barn mot sin pappas arm. ”Men han har ju bara underkläder på sig”, sa barnet. Pappan tittade en gång till. ”Ja”, svarade han. Orden vandrade genom folkmassan, från människa till människa.

Kejsaren hörde det och blev varm om öronen. Han tittade ner på sin prickiga byxa. ”Ja, det gör jag visst”, sa han. En tjänare räckte fram en rock. Kejsaren tog på den, och händerna bakom honom kunde äntligen vila.