Guldgåsen

Jon var yngst av tre bröder. De äldre skröt om allt de kunde. När Jon ville följa med till skogen skrattade de. ”Du går nog bara vilse!” sa de.

Den äldste mötte en liten gråhårig man som bad om mat. ”Den räcker bara till mig”, sa brodern. Han gick vidare, men hans yxa kilade fast i en stubbe.

Den andre brodern ville inte heller dela sin matsäck. Också hans yxa fastnade. Nästa morgon gav sig Jon iväg med bröd och bärdryck. Vid skogsbrynet satt den lille mannen igen.

”Vill du äta med mig?” frågade Jon. De delade brödet. Då blev det till mjuk kaka, och drycken smakade söta bär. ”Du delar gärna”, sa mannen. ”Titta under det fallna trädet.”

Under rötterna satt en gås. Varenda fjäder glänste som guld! Jon sträckte fram handen, och gåsen vaggade ut. ”Där kan du inte bo”, sa han. ”Kom, så hittar vi någonstans varmt.”

På kvällen kom de till ett värdshus. Där bodde tre systrar. De stirrade på gåsen. ”Vilka fjädrar!” viskade den äldsta. Jon ställde ner gåsen vid sin stol och gick efter vatten.

Den äldsta systern sträckte sig efter en guldfjäder. Men handen fastnade på gåsens vinge! ”Hjälp mig loss!” ropade hon. Gåsen vred på huvudet och såg mycket förvånad ut.

Den andra grep hennes arm och fastnade också. ”Vänta!” ropade båda, men den yngsta hann redan ta tag. Nu stod tre systrar på rad. Ingen kunde släppa taget, hur de än försökte.

När Jon kom tillbaka provade han att hjälpa, men det gick inte. På morgonen ville gåsen ut. ”Vi går långsamt”, sa Jon. Systrarna fick följa med, steg för steg.

På vägen mötte de prästen. ”Vad har hänt här?” frågade han och tog den yngsta systerns hand. Vips satt han också fast. Hans långa rock svängde när hela raden började gå igen.

Klockaren fick syn på sin präst. ”Vi skulle ju till kyrkan!” ropade han och grep rockärmen. Vips! Nu följde även klockaren efter. ”Kan någon där framme svänga lite försiktigare?” bad han.

Två arbetare kom från åkern. De försökte dra loss klockaren. Men den ene fastnade i honom och den andre i sin kamrat. Nu följde sju människor efter en enda gås.

I staden bodde en prinsessa som inte hade skrattat på länge. Kungen ordnade musik och krumbukter, men ingenting hjälpte. Nu hörde hon ett märkligt trampande på gatan och öppnade sitt fönster.

Först kom Jon, sedan gåsen, sedan hela raden. När gåsen stannade för att putsa en fjäder fick alla tvärstanna. Prästens hatt gled ner över näsan. Då brast prinsessan i skratt.

I samma stund släppte alla händer. Systrarna snurrade runt av lättnad, och klockaren satte sig på trappan. Prinsessan kom ner. ”Jag heter Mira”, sa hon till Jon. ”Vill ni stanna på middag?”

De åt tillsammans vid ett långt bord. Jon delade sitt bröd, och Mira delade sina historier. Gåsen somnade under bordet. Snart skrattade alla igen, och den här gången var det ingen som satt fast.