Pannkakan Efter P. Chr. Asbjørnsen I ett litet kök stod mamma och stekte en pannkaka. Sju hungriga barn väntade vid bordet. Pappa plockade fram tallrikar. I pannan fräste pannkakan, rund och gul och alldeles lagom tjock. ”Kan vi få smaka?” frågade det första barnet. ”Snälla?” sa det andra. Snart bad alla sju. ”Vänta tills jag vänt den”, sa mamma. Men pannkakan lyssnade. Den tänkte inte vänta alls. Vipp! Pannkakan vände sig själv. Plask, ner i pannan igen! Den låg still en liten stund, tills andra sidan var färdig. Sedan spände den hela sin runda kant och tog sats. Hopp! Pannkakan flög ur pannan, landade på golvet och ställde sig på högkant. Sedan rullade den genom den öppna dörren. ”Stanna!” ropade mamma. Men pannkakan rullade bara fortare. Mamma sprang efter med stekspaden i handen. Pappa och alla sju barnen kom bakom. De sprang nerför backen, men pannkakan rullade, rullade, rullade. Snart syntes bara en liten gul prick. Vid vägen stod en man. ”God dag, pannkaka! Stanna, så får jag äta dig.” ”Jag rullade ifrån mor och far och sju hungriga barn. Jag rullar nog ifrån dig också!” svarade pannkakan. En höna kom pickande. ”God dag, pannkaka! Kan jag få en bit?” ”Mor och far och barnen hann inte. Mannen hann inte. Och du hinner inte heller!” sa pannkakan. Rulla, rulla vidare! Tuppen sträckte på halsen. ”God dag, pannkaka! Vänta, jag vill smaka!” ”Jag rullade ifrån familjen, mannen och hönan. Jag rullar ifrån dig med!” sa pannkakan och susade under grinden. Vid dammen vankade en anka. ”God dag, pannkaka! Stanna en liten stund!” ”Inte för mannen, inte för hönan, inte för tuppen”, sa pannkakan. ”Och inte för dig!” Den rullade längs strandkanten. En gås spärrade upp vingarna. ”God dag, pannkaka! Nu tar jag mig en tugga.” Men pannkakan svängde runt hennes fötter. ”Familjen, mannen, hönan, tuppen, ankan! Alla blev efter. Det blir du också!” Bakom kröken stod gåshanen. ”God dag, pannkaka! Du doftar gott!” ”Du får inte smaka!” ropade pannkakan. ”Inte familjen, mannen, hönan, tuppen, ankan eller gåsen hann. Och du hinner inte heller!” Rulla, rulla vidare! Vid skogen mötte pannkakan en gris. ”God dag!” sa grisen vänligt. Pannkakan svarade men fortsatte rulla. Den hade rullat ifrån alla andra. Nu tänkte den rulla ifrån grisen också. ”Ingen brådska”, sa grisen. ”Vi kan väl följas åt genom skogen?” Det lät trevligt, tyckte pannkakan. Den saktade in. Grisen gick, pannkakan rullade, och löven susade ovanför dem. Så kom de till en bäck. Grisen kunde simma, men pannkakan stannade vid kanten. Vattnet porlade mellan stenarna. Den var rund och rask, men någon simmare var den verkligen inte. ”Hoppa upp på mitt tryne”, sa grisen. ”Jag kan bära dig över.” Pannkakan tvekade bara ett ögonblick. Sedan rullade den upp på grisens nos. Nu skulle den slippa få blöta kanter. Glufs! Grisen åt upp pannkakan i en enda munsbit. Kvar vid bäcken stod bara en mätt gris. Pannkakan kunde inte rulla längre, och därför slutar vår saga precis här. Snipp, snapp, snut. En liten fråga att prata om Vilket möte ändrar pannkakans sätt att rulla vidare, och vad händer då? Om den här sagan & dess ursprung Återberättelse och bearbetning av Johan Boström med hjälp av AI. Illustrationer av Johan Boström, skapade med hjälp av AI. Källa: The Pancake, norsk folksaga nedtecknad av P. Chr. Asbjørnsen, i Tales from the Fjeld (1874), engelsk översättning George Webbe Dasent. https://www.gutenberg.org/cache/epub/36385/pg36385-images.html https://barnsagor.com/sagor/pannkakan/